Den här veckan premierar vi Portugal där en av anledningarna är att vi vill att ni ska utforska dessa smått fantastiska men svårupptäckta juveler härifrån. I ett tidigare inlägg här på bloggen skrev jag om Alentejos vidsträckta landskap men skillnaden då var att fokus låg på vin. Nu ligger fokus på det som försluter det buteljerade vinet, nämligen korken och korkeken.
Främst i Portugal odlas detta mytomspunna träd men även i Spanien och i Algeriet där dess unika karaktär och egenskaper formats under flera tusen år på ett sätt som gjort att den lyckats anpassa sig till det varma klimatet för att överleva. Rötter letar sig långt ner i marken där de hittar det livsviktiga vattnet som förser dem med näringsrika ämnen, ekens blad är utformade på ett sätt som gör att de skyddar mot avdunstning och dessutom så fungerar korkekens bark som ett skydd mot eld. En bättre anpassning för de heta temperaturerna får man leta efter. Eken kan bli upp till 20 meter hög och det är först när den blivit 25 år gammal som man kan skörda barken för första gången, man skär bort den försiktigt från ekens nedre del och så länge som underbarken inte skadas lever eken vidare utan bekymmer.
Det material som korkeken ofta blir till är mycket användbart och slitstarkt då det nästintill är ogenomträngligt varav den passar alldeles förträffligt för just vinförslutning. Numer ersätts dock naturkorken ofta med olika material av plast. Vår vinmakare, Miguel Montez Champalimaud, som äger gårdarna Quinta do Côtto och Paco de Teixeró var först i Portugal med att lämna den historiska korkeken för den mer innovativa skruvkapsylen av plast. Ni kan gissa uppståndelsen i ett land där man värnar om kulturarvet från flydda tidsåldrar.
Sedan urminnes tider har korkeken frodats sida vid sida med eukalyptus och pinjeträd över utsträckta vidder men efter romarnas inmarsch i länderna förändrades bilden drastiskt. Terrängen omvandlades till råvaruodlingar och till boskapsmarker vilket ledde till att ca 50 % av korkekens planteringar förstördes. Som en räddare i nöden kom västgoterna som införde stränga restriktioner och straff för de som fällde träden, de hade sett vart förödelsen var på väg och hann stoppa den i tid. När det var tid för morerna att inta stora delar av Iberiska halvön lät de också korkeken vara ifred, men i början av 1500-talet kom de kristna, och hävde lagarna och återigen var det tillåtet att skövla de åtråvärda skogarna. Under 1600- och 1700-talen behövdes mycket ek till skeppen som skulle färdas över Atlanten till drömmarnas land, Amerika, vilket gjorde att korkeken återigen drabbades hårt.
På senare tid har man förstått värdet av korkeken då den för med sig en mycket varierande undervegetation och numer så vårdar man de återstående korkekskogarna med största respekt. Idag kan man hitta sagolika korkekslundar kring Medelhavet och längs Portugals inland och med dessa följer en fascinerande stor biologisk mångfald. Så ta en stund och dröm er bort mot sagornas land, njut av romantiken som följer, de lidelsefulla vinerna och upptäck det mystiska och gåtfulla landet med oss. Välkommen till korkekens förlovade land.
Erica Björklund Sattler
Lämna en kommentar